Pura Raza Española - Den renrasiga spanska hästen

Den spanska hästrasen Pura Raza Española (PRE) är ädel, vänlig, energisk och välbalanserad.

En PRE är också mångsidig och anpassar sig lätt till nya situationer.
Den har lätt för samling, är lättlärd, samarbetsvillig och mycket lyhörd mot sin ryttare.
En PRE ska röra sig energiskt och elastiskt med framåtgripande, höga och taktfasta rörelser.
 

Huvudet på en PRE ska vara medelstort med rak eller subkonvex profil. Ögonen ska vara stora och uttrycksfulla.
Halsen ska vara väl ansatt och lätt välvd och manen ska vara kraftig och tjock.
Ryggen ska vara rak, relativt kort och muskulös.

PRE är en mångsidig ras som tränas och tävlas inom många discipliner.

Förutom dressyr finns det även PRE som tävlar och tränar hoppning, körning och working equitation. PRE är även populär inom akademisk ridkonst och tornerspel.


PRE är även tack var sitt fantastiska temperament en rolig och stabil hobbyridnings-häst.

Historia

Juan Carlos Altamirano har under många år bedrivit historisk forskning om den spanska hästens ursprung, utveckling och morfologi. Resultatet av hans forskning har på många sätt förändrat vår kunskap om P.R.E.-hästens ursprung. Hästrasen har inte uppstått genom naturlig utveckling, den spanska hästen är resultatet av det största avelsprojekt som vi historiskt känner till. Skapandet av den spanska hästen inleddes 1567 på order av kung Felipe II av Spanien.
Skapandet av den spanska hästen skedde både av och för kung
Felipe II. Hästens utseende och egenskaper utformades genom ett mycket noggrant och planerat avelsarbete. Ett metodiskt och medvetet urval av individer genomfördes i syfte att skapa en häst med specifika egenskaper.

Den spanska hästen var och är resultatet av sökandet efter den perfekta hästen. Förebilden, den ideala hästen fanns beskriven i den grekiska mytologin. Under mitten av 1500-talet påverkades kultur och tänkande i Spanien av grekisk mytologi och filosofi, vilket också Felipe II var influerad av.

Redan från början kallades den häst som man ville skapa för ”Spansk häst”. Den perfekta häst man ville ha fanns beskriven i den grekiska mytologin samtidigt som också barockens stilideal kom att avspegla sig i hästens form. Även färgen på hästen hade betydelse, den ansågs avgöra hästens egenskaper och temperament. Vit färg symboliserade upphöjdhet, renhet, godhet och sågs som ett ideal, den skimmelfärgade hästen antogs därför vara mycket ädel även till temperamentet. En röd häst uppfattades ha ett eldigt temperament och var därför inte användbar. Den svarta färgen var i den grekiska mytologin symbol för död och ondska och svarta hästar kom enbart att användas vid begravningar.

Hästen skulle vara atletiskt byggd med runda former, kraftig hals, böljande riklig man och svans samt vara användbar för den ridkonst som bedrevs. Den spanska hästens morfologi har aldrig varit statisk, den har kontinuerligt ändrats efter påverkan av tidens stilideal och behov. Ett exempel är att den spanska hästen under den nyklassicistiska epoken fick en allt stramare och rakare form och större vikt började läggas vid hästens ridbarhet än vid dess estetik.

Kung Felipe II beslöt att aveln av den perfekta hästen skulle bedrivas i Cordoba, en stad i Andalusien. Platsen valdes sannolikt med anledning av att det i Cordoba, ända sedan romartiden, fanns både kunskap och erfarenhet av att bedriva avel med hästar. I Cordoba fanns också vid denna tid ett mycket rikt kulturliv och ett vetenskapligt centra. Det kungliga stuteriet anlades på ett stort markområde som omgärdades av höga murar, allt i syfte att hålla den nya rasen ”ren”, inhemska ston och hingstar hindrades på så vis från att komma in på området.

Kungen och dess residens hade före Felipe II:s tid flyttat från plats till plats vilket upphörde under Felipe II:s epok. Den huvudsakliga sysselsättningen vid Felipe II:s hov var att arrangera och delta i fester och underhållning av olika slag. Torneringar och tjurfäktning från hästryggen var populära sysselsättningar för adeln och nya spel och lekar utvecklades kontinuerligt. Det kom också på modet hos den privilegierade överklassen att leva ett hälsosamt liv där fysiska övningar var ett viktigt inslag. Ridning ansågs vara viktigast av allt; ”övningen för en gentleman”. Felipe II och adelsmännen behövde hästar som var användbara i de lekar och spel som bedrevs och inte minst för ridningen som konstart och för uppvisning. Det var på modet att adelsmän visade upp sig på promenader med sina hästar. Hästen skulle röra sig med höga benlyft vilket innebar att hästen förflyttade sig sakta och uppvisningstiden på promenaden blev på så vis förlängd.

Diego Lopez de Haro utsågs av Felipe II som ansvarig för avels-arbetet med den spanska hästen. Diego Lopez de Haro fick i uppgift att ta fram 1200 ston samt lämpliga hingstar för att starta avelsarbetet. Så många ston som hade de efterfrågade egenskaperna gick inte att få fram. Diego Lopez de Haro valde ut 625 ston som ansågs ha användbart utseende och egenskaper. Många av dessa ston kom från Andalusien men man ska hålla i minnet att det fanns flera olika slag av hästar i Andalusien vid denna tid. Andalusien hade under historiens lopp invaderats av många folkslag, till exempel greker, romare och araber och dessa folk hade också fört med sig hästar. De ston som valdes ut utgjorde alltså inte någon enhetlig grupp och viktigast vid urvalet var att hästarna hade de egenskaper som kunde passa i avelsarbetet. Varje häst som ingick i aveln dokumenterades noggrant och de hästar som godkändes som spansk häst brännmärktes med det kungliga märket. Detta blev början till stamboken för den spanska hästen. En generell stambok för den spanska hästen tillkom först 1789 i enlighet med en kunglig order som gick ut.

Den spanska hästen har världens äldsta stambok. Hästrasen har från början aldrig kallats för ”Andalusisk häst”, detta är en vilseledande benämning som kommit till under 1800- och 1900-talen.

Många uppfattningar om den spanska hästen saknar grund, till exempel att den skulle ha fått sin förmåga till höga benlyft av att ha utvecklats och levt i områden med mycket sankmark eller att den skulle ha utvecklat sin tjocka man och svans av att ha levt i natur rik på insekter. Inget av detta är bevisat, däremot visar Altamiranos forskning på att aveln bedrevs medvetet i syfte att skapa hästar med höga benlyft och omfångsrik man och svans för att det motsvarade det man ville uppnå.

Det gigantiska avelsprojektet bekostades med inkomster från saltframställningen vid den Andalusiska kusten och med inkomster från det spanska imperiets rikedomar av ädla metaller i Amerika. De första 50 åren av avelsarbetet var avgörande för utformandet av den spanska hästen. Diego Lopez de Haro:s avelsarbete vid stuteriet i Cordoba blev oerhört framgångsrikt, en ny unik hästras hade skapats.

Det kungliga stuteriet hade höga krav på vad som ansågs vara en ”Spansk häst”. Hästar som inte höll måttet kasserades och dessa såldes vidare men fick aldrig kallas ”Spansk häst”. De hästar som befanns godkända var alla avsedda för Felipe II:s privata behov. Kungen överlämnade hästar som gåvor till andra kungahus i Europa och även för att befästa viktiga överenskommelser. Den spanska hästen blev åtråvärd vid hoven i Europa och hästar kom på det här viset till kungahus i andra länder, bland annat till Tyskland, Italien, Österrike, Frankrike och Sverige.
Den kungliga uppfödning av den spanska hästen minskade från år 1734 då en brand förstörde stallbyggnaderna i Cordoba. En del av det kungliga stuteriets ston såldes till Jesuitorden som sände dem vidare till sina skolor i Cordoba, Jaen, Ubeda, Cazorla, Arcos de la Frontera, Jerez de la Frontera, etc. Denna försäljning ökade under den följande tiden spridningen av den spanska hästen och gjorde det möjligt även för människor utanför överklassen att förvärva en spansk häst Enligt Altamiranos forskning finns det inte belägg för att cartujanomunkar skulle ha fortsatt med uppfödning av den spanska hästen från det kungliga stuteriet. Enligt Altamirano existerar det i själva verket inte några cartujanohästar alls, cartujanohästen är en myt.

Den som vill fördjupa sig mer i Altamiranos forskning om den spanska hästen rekommenderas att läsa hans böcker.

Källor:
Altamiranos föreläsning i Stockholm i mars 2005
HISTORY AND ORIGINS OF THE SPANISH HORSE av Juan Carlos Altamirano.)
 

Färger

P.R.E.-hästens färger
Textinnehåll och huvuddelen av bildmaterialet finns i original på www.equiandalusian.com 
och har fått användas med tillåtelse av Enrique de Benito.


Den 23:e December 2002 gav spanska jordbruksministeriet, MAPA, ut en ny lagregel för P.R.E.-hästens färger, i lagtexten står det:
Skimmelfärgerna och de bruna färgerna är dominerande, andra färger kan tillåtas. “Son dominantes las capas tordas y castañas, y admisibles otras”
I och med denna ändring blev inte bara fuxfärgerna utan också alla andra färger godkända efter 32 år av förbud. Därmed blev färgen inte längre ett kriterium för rastillhörighet eller en anledning för uteslutning för inskrivning i stamboken eller godkännande för avel.
Historik och bakgrund
Juan Carlos Altamirano, skriver i sin bok "Historia y Origen del Caballo Español" att skimmelfärgen var den utvalda färgen i skapandet av den spanska hästen. Färgen representerade förfining och ädelhet, ett av de eftersträvade målen i avelsarbetet.
Genom Altamirano vet vi att den spanska hästen skapades på order av kung Felipe II i det kungliga stallet i Córdoba och under ansvar av den kungliga stallchefen Don Diego Lopez de Haro. Altamiranos forskning har vållat debatt och är inte alltid överensstämmande med andra sakkunnigas uppfattning. Exempel är Don Juan Llamas Perdigó som hävdar att ursprunget till en redan definierad ras uppstod mellan år 1000 till 800 f. Kr.
Under Felipe II:s tid fanns en föreställning om att det fanns ett samband mellan hästens färg och hästens karaktär. Skimmelfärgen gav hästen ett ädelt och förfinat temperament, brun färg gav ett eldigt temperament och fuxfärgen gav ett hetsigt, hetlevrat temperament. Altamirano uppger att i registret över spanska hästar år 1765 fanns det över 72,7 % skimmelfärgade hästar. Övriga hästar, i Spanien, under samma tid som inte var renrasiga spanska hästar, var bruna eller svarta.
Juan Llama och Altamirano har en samstämmig uppfattning om att det fanns en större andel bruna hästar jämfört med skimmelfärgade hästar i Spanien under denna tidsperiod. Juan Llamas är dock kritisk till vissa uppgifter i "Este es el Caballo Español". Juan Llamas anser att det saknas tillförlitliga officiella källhänvisningar med procentsatser och att Altamirano inte skiljer ut vilka de övriga hästarna var som fanns i Spanien, dessa övriga hästar kallar Altamirano bara för ”vanliga”
Juan Llamas hänvisar till författaren Joseph de Arcos (1757) för att klargöra anledningen till att spanjorerna föredrog bruna hästar jämfört med skimmelfärgade. De skimmelfärgade beskrivs som ”Mycket vackra men utan hälsa och kraft, med ömtåliga hovar och passar enbart för adelsmannen vid tillfällen för pompa och festföreställningar”.
Altamiranos forskning visar att den rena spanska hästen skapades på order av Felipe II i det kungliga stallet i Córdoba med början år 1567 och utgångspunkten var den skimmelfärgade hästen som tillskrevs ädelhet och förfining. I registret i det kungliga stuteriet var skimmelfärgen i majoritet fram till den franska invasionen i början av 1800-talet. Efter denna tid kom kom den bruna färgen att dominera och skimmelfärgen blev nummer två.
Den större andelen bruna hästar förefaller ha bibehållits fram till 1900-talet. I band I av stamboken (1928) framgår att bara 19 % av de införda hästarna var skimmelfärgade.
Senare, i enlighet med Altamiranos forskning, blev skimmelfärgen åter populär. Enligt Altamirano var det en konsekvens av en uppfattning som spreds med innebörden att de renaste blodslinjerna i aveln fanns hos Cartujanohästarna som uppgavs härstamma från en skimmelfärgad häst som hette “Esclavo”. Denna häst hade omtalats i skrifter av Fransisco de la Iglesia år 1831. Altamirano har i sin bok "Historia de los Caballos Cartujanos" på ett mycket övertygande sätt visat att på Cartujanostuteriet förekom skimmelfärgade hästar i ett mycket lågt antal jämfört med bruna. Skimmelfärgen fick mycket liten betydelse under slutskedet av stuteriets verksamma tid.

Solo 23 år gammal med Don Vicente Romero Solo 23 år gammal med Don Vicente Romero

Altamirano anser också att det finns ytterligare orsaker till återkomsten av skimmelfärgens popularitet. Föreställningar skapades runt en skimmelfärgad hingst som hette ”Solo”. Hingsten ägdes av Don Vicente Romero och antas vara ursprunget till blodslinjen med brännmärket ”Bocado” (stångbett). Utöver det gjorde vintillverkaren ”Terry” reklam för två skimmelfärgade hingstar med vintillverkarens brännmärke, Descarado II och Poseído IV.

Numera, trots den ökning vi ser i aveln av bruna hästar, dominerar skimmelfärgen fortfarande och utgör mellan 60 – 70 %.

Descarado II
Descarado II
Poseido IV
Poseido IV

Svart
Den svarta färgen är fortfarande relativt ovanlig hos P.R.E. men i det förflutna var färgen mycket vanligt förekommande. I boken "Historia de los Caballos Cartujanos" visar Altamirano att 30 % av hästarna i registret på Cartujanostuteriet år 1747 var svarta. I registret över hingstar från Jerez år 1799 förekom svart färg i 16 %. Anledningen till att färgen nästan helt försvann är enligt Altamirano att svarta hästar användes för att dra begravningsvagnar, de blev därför associerade med begravningar och bara efterfrågade för detta ändamål.
Det finns sakkunniga på området som anser att den svarta färgen inte är genuin för rasen och att den uppstod genom korsningar med andra hästraser som fanns i Spanien. En extrem uppfattning är att många P.R.E. med denna färg inte är rastypiska. Frånvaron av svarta hästar är det sanna och ursprungliga i rasen och som därmed skulle motivera uteslutning av den svarta färgen i avelsbasen. Ett annat argument är att de skimmelfärgade hästarna fortsätter att hålla medium till överlägset hög kvalitet i motsats till hästar av svart färg.
 

Fux
I "El caballo Español, la Evolución de su Morfología" framkommer att Altamirano anser att fuxfärgen gick samma öde till mötes som den bruna färgen och av samma anledning. Tron att de rödaktiga färgerna var förknippade med ett hetsigt och hetlevrat temperament gjorde att färgen uteslöts i skapandet av den ädla hästen. Även efter det att anledningen fallit glömska fortsatte fuxfärgen att vara i minoritet hos den renrasiga spanska hästen. Förhållandet återspeglas i rasens stambok från 1700-talet, likaså i Band I av stamboken, publicerad 1928, där det framgår att fuxfärgen bara finns representerad hos 9 % av hästarna. Fux- och skäckfärgade hästar uteslöts i enlighet med en lagregel för rasen som kom 1970. Juan Llamas påpekar att anledningen till uteslutning från aveln var den förmodade slutsatsen att fux- och skäckfärgade hästars ursprung kunde finnas hos andra raser där dessa färger var vanligt förekommande, exempelvis hos Arab- och Breton-hästen. Influenser från dessa raser ville man begränsa då man börjat ta avstånd från den orientala typen av profiler. Denna exteriör var tidigare eftersökt och försvarad från officiellt håll men upphörde den dagen då dessa färger uteslöts från aveln.
Efter en mycket laddad debatt om berättigandet av fuxfärgen i avelsstandarden, troligtvis med anledning av nödvändigheten att legalisera det ökande antalet födda fuxfärgade hästar på stuterier som födde upp bruna och svarta hästar, beslutade lagstiftarna sig för att acceptera den verkliga situationen. Den 23 Oktober 2002 beslutades om nya laglregler som resulterade i ett kungligt dekret, "Real Decreto 1133/2002 de 23 de diciembre, y en la que en el punto 3 letra C de su anexo", vilket reglerar rasreglerna för renrasiga spanska hästen. I och med detta blev inte bara fuxfärgen godkänd utan även andra färger, dock med undantag för skäckfärgen. Hästens färg är därmed inte en anledning till uteslutning från inskrivning i stamboken eller godkännande för avel.
 

Skimmel
Skimmelfärgen är en blandad hårrem, en kombination av vita hår tillsammans med hår av andra färgen i olika proportioner. Det karakteristiska är att färgen genomgår en process med avblekning till vit färg som börjar i den ursprungsfärg som fölet fötts med. Avblekningen genomgår olika stadier som börjar redan vid födelsen och avslutas, med mycket få undantag, då hästen är vuxen.
Skimmelfärgen är, i motsats till de beständiga färgerna, (brun, svart, fux) en hårrem som bleks av beroende på förekomsten av en gen som hindrar utvecklingen av den basfärg som fölet fötts med. Avblekningen påverkar hårets färg men inte hudens färg. Vill man undvika eller uppnå en särskild färg i framtiden och utgår från skimmelfärgade hästar är det viktigt att komma ihåg vilken färg hästarna hade som nyfödda för att sedan kunna utvärdera möjliga utfall av färger.
Då skimmelfärgade hästar föds med sin basfärg (brun, svart eller fux) är det ibland svårt att se om hästen kommer att bli skimmel eller inte. Det är därför viktigt att från födelsen observera om det finns små vita hårstrån runt ögonen och bakom öronen vilket påvisar inledningen av avblekningsprocessen som kommer att bli mer uppenbar vid den första pälsfällningen. I avblekningsprocessen förekommer stora variationer av nyanser.

Vanliga variationer av skimmelfärgen:

Tordillo
Tordillo
Tordo oscuro
Tordo oscuro
Tordo apizarrado
Tordo apizarrado
Tordo claro
Tordo claro
Tordo Plateado
Tordo Plateado
Tordo sucio
Tordo sucio
Tordo mosqueado o picazo
Tordo mosqueado o picazo
Tordo Rodado en Fondo Blanco*
Tordo Rodado en Fondo Blanco*
Tordo Rodado en Fondo Oscuro
Tordo Rodado en Fondo Oscuro
Tordo atruchado
Tordo atruchado
Tordo vinoso
Tordo vinoso
Tordo ruano
Tordo ruano

Vanliga variationer av den bruna färgen:

Castaño Peceño
Castaño Peceño
Castaño Encendido
Castaño Encendido
Castaño lobero
Castaño lobero
Castaño Guinda
Castaño Guinda
Castaño entrepelado
Castaño entrepelado
Castaño Claro o Melero
Castaño Claro o Melero

Variationer av fuxfärgen:

Capa Alazana
Capa Alazana
Capa Alazana Pelo de vaca
Capa Alazana Pelo de vaca

Variationer av den svarta färgen:

Negro Azabache
Negro Azabache
Negro Morcillo
Negro Morcillo
Negro Peceño
Negro Peceño