BannerSWEPRE

Pura Raza Española - den spanska hästens historia

Juan Carlos Altamirano har under många år bedrivit historisk forskning om den spanska hästens ursprung, utveckling och morfologi. Resultatet av hans forskning har på många sätt förändrat vår kunskap om P.R.E.-hästens ursprung. Hästrasen har inte uppstått genom naturlig utveckling, den spanska hästen är resultatet av det största avelsprojekt som vi historiskt känner till. Skapandet av den spanska hästen inleddes 1567 på order av kung Felipe II av Spanien.
Skapandet av den spanska hästen skedde både av och för kung
Felipe II. Hästens utseende och egenskaper utformades genom ett mycket noggrant och planerat avelsarbete. Ett metodiskt och medvetet urval av individer genomfördes i syfte att skapa en häst med specifika egenskaper.

Den spanska hästen var och är resultatet av sökandet efter den perfekta hästen. Förebilden, den ideala hästen fanns beskriven i den grekiska mytologin. Under mitten av 1500-talet påverkades kultur och tänkande i Spanien av grekisk mytologi och filosofi, vilket också Felipe II var influerad av.

Redan från början kallades den häst som man ville skapa för ”Spansk häst”. Den perfekta häst man ville ha fanns beskriven i den grekiska mytologin samtidigt som också barockens stilideal kom att avspegla sig i hästens form. Även färgen på hästen hade betydelse, den ansågs avgöra hästens egenskaper och temperament. Vit färg symboliserade upphöjdhet, renhet, godhet och sågs som ett ideal, den skimmelfärgade hästen antogs därför vara mycket ädel även till temperamentet. En röd häst uppfattades ha ett eldigt temperament och var därför inte användbar. Den svarta färgen var i den grekiska mytologin symbol för död och ondska och svarta hästar kom enbart att användas vid begravningar.

Hästen skulle vara atletiskt byggd med runda former, kraftig hals, böljande riklig man och svans samt vara användbar för den ridkonst som bedrevs. Den spanska hästens morfologi har aldrig varit statisk, den har kontinuerligt ändrats efter påverkan av tidens stilideal och behov. Ett exempel är att den spanska hästen under den nyklassicistiska epoken fick en allt stramare och rakare form och större vikt började läggas vid hästens ridbarhet än vid dess estetik.

Kung Felipe II beslöt att aveln av den perfekta hästen skulle bedrivas i Cordoba, en stad i Andalusien. Platsen valdes sannolikt med anledning av att det i Cordoba, ända sedan romartiden, fanns både kunskap och erfarenhet av att bedriva avel med hästar. I Cordoba fanns också vid denna tid ett mycket rikt kulturliv och ett vetenskapligt centra. Det kungliga stuteriet anlades på ett stort markområde som omgärdades av höga murar, allt i syfte att hålla den nya rasen ”ren”, inhemska ston och hingstar hindrades på så vis från att komma in på området.

Kungen och dess residens hade före Felipe II:s tid flyttat från plats till plats vilket upphörde under Felipe II:s epok. Den huvudsakliga sysselsättningen vid Felipe II:s hov var att arrangera och delta i fester och underhållning av olika slag. Torneringar och tjurfäktning från hästryggen var populära sysselsättningar för adeln och nya spel och lekar utvecklades kontinuerligt. Det kom också på modet hos den privilegierade överklassen att leva ett hälsosamt liv där fysiska övningar var ett viktigt inslag. Ridning ansågs vara viktigast av allt; ”övningen för en gentleman”. Felipe II och adelsmännen behövde hästar som var användbara i de lekar och spel som bedrevs och inte minst för ridningen som konstart och för uppvisning. Det var på modet att adelsmän visade upp sig på promenader med sina hästar. Hästen skulle röra sig med höga benlyft vilket innebar att hästen förflyttade sig sakta och uppvisningstiden på promenaden blev på så vis förlängd.

Diego Lopez de Haro utsågs av Felipe II som ansvarig för avels-arbetet med den spanska hästen. Diego Lopez de Haro fick i uppgift att ta fram 1200 ston samt lämpliga hingstar för att starta avelsarbetet. Så många ston som hade de efterfrågade egenskaperna gick inte att få fram. Diego Lopez de Haro valde ut 625 ston som ansågs ha användbart utseende och egenskaper. Många av dessa ston kom från Andalusien men man ska hålla i minnet att det fanns flera olika slag av hästar i Andalusien vid denna tid. Andalusien hade under historiens lopp invaderats av många folkslag, till exempel greker, romare och araber och dessa folk hade också fört med sig hästar. De ston som valdes ut utgjorde alltså inte någon enhetlig grupp och viktigast vid urvalet var att hästarna hade de egenskaper som kunde passa i avelsarbetet. Varje häst som ingick i aveln dokumenterades noggrant och de hästar som godkändes som spansk häst brännmärktes med det kungliga märket. Detta blev början till stamboken för den spanska hästen. En generell stambok för den spanska hästen tillkom först 1789 i enlighet med en kunglig order som gick ut.

Den spanska hästen har världens äldsta stambok. Hästrasen har från början aldrig kallats för ”Andalusisk häst”, detta är en vilseledande benämning som kommit till under 1800- och 1900-talen.

Många uppfattningar om den spanska hästen saknar grund, till exempel att den skulle ha fått sin förmåga till höga benlyft av att ha utvecklats och levt i områden med mycket sankmark eller att den skulle ha utvecklat sin tjocka man och svans av att ha levt i natur rik på insekter. Inget av detta är bevisat, däremot visar Altamiranos forskning på att aveln bedrevs medvetet i syfte att skapa hästar med höga benlyft och omfångsrik man och svans för att det motsvarade det man ville uppnå.

Det gigantiska avelsprojektet bekostades med inkomster från saltframställningen vid den Andalusiska kusten och med inkomster från det spanska imperiets rikedomar av ädla metaller i Amerika. De första 50 åren av avelsarbetet var avgörande för utformandet av den spanska hästen. Diego Lopez de Haro:s avelsarbete vid stuteriet i Cordoba blev oerhört framgångsrikt, en ny unik hästras hade skapats.

Det kungliga stuteriet hade höga krav på vad som ansågs vara en ”Spansk häst”. Hästar som inte höll måttet kasserades och dessa såldes vidare men fick aldrig kallas ”Spansk häst”. De hästar som befanns godkända var alla avsedda för Felipe II:s privata behov. Kungen överlämnade hästar som gåvor till andra kungahus i Europa och även för att befästa viktiga överenskommelser. Den spanska hästen blev åtråvärd vid hoven i Europa och hästar kom på det här viset till kungahus i andra länder, bland annat till Tyskland, Italien, Österrike, Frankrike och Sverige.
Den kungliga uppfödning av den spanska hästen minskade från år 1734 då en brand förstörde stallbyggnaderna i Cordoba. En del av det kungliga stuteriets ston såldes till Jesuitorden som sände dem vidare till sina skolor i Cordoba, Jaen, Ubeda, Cazorla, Arcos de la Frontera, Jerez de la Frontera, etc. Denna försäljning ökade under den följande tiden spridningen av den spanska hästen och gjorde det möjligt även för människor utanför överklassen att förvärva en spansk häst Enligt Altamiranos forskning finns det inte belägg för att cartujanomunkar skulle ha fortsatt med uppfödning av den spanska hästen från det kungliga stuteriet. Enligt Altamirano existerar det i själva verket inte några cartujanohästar alls, cartujanohästen är en myt.

Den som vill fördjupa sig mer i Altamiranos forskning om den spanska hästen rekommenderas att läsa hans böcker.

Källor:
Altamiranos föreläsning i Stockholm i mars 2005
HISTORY AND ORIGINS OF THE SPANISH HORSE av Juan Carlos Altamirano.)